Tjejen bortom solnedgången

För ungefär ett och ett halvt år sedan opererade jag mitt knä. Jag linkade ut från sjukhuset, ganska hårt drogad och tog en taxi in tillbaks till min lägenhet vid lunchtid. Två timmar senare satt jag i en bil på väg till Växjö för ett BNI-konvent. jag minns i ärlighetens namn inte mycket av den, men däremot kom David med en ny familjemedlem till mig, den någon vecka gamla råttan som ännu saknade namn.

Dagarna efter hemkomsten försökte jag komma på något passande men dagarna gick utan resultat och till slut hette hon vad jag kallade henne för - Tjejen. Något som visade sig praktiskt när jag ville få slut på kundmöten, och som fick många att tro att jag hade blivit sambo. Sambo hade jag väl också blivit, hon letade upp varenda liten vrå i lägenheten och kunde vara borta i dagar. Det blev mycket ilska över nedskräpning, glädje över knäppa försök att hoppa mellan olika möbler med för stort avstånd, mysiga stunder då hoon som på axeln, utflykter på balkongen och till råttsläkten i Växjö. Många goda minnen!

Tjejen älskade verkligen papper. Toalettrullar, räkningar, tidningar. allt var villebråd för Tjejen som systematiskt rev sönder dem och byggde sina små tillhåll i hörn och bakom stereohögtalarna. Hon tittade emellanåt fram och ville ha mat, och aldrig någonsin var hon riktigt lugn. Detta kan nog hennes syster vara enig i, jag glömmer aldrig när de första gången återförenades då jag skulle iväg på semester och efteråt fick höra att de busat alldeles för länge och att tjejen visst drog upp tempot något i den lite större buren som kunde erbjudas hos David och Johanna. Tills för någon vecka sedan då tjejen började bli slö och sov mest hela dagarna. När jag i veckan höll henne såg jag att hon hade utslag över kroppen och har försökt ge henne bättre mat och lite medicin. Men i morse var det helt lugnt i buren, Tjejen låg vid sitt favoritställe precis vid matskålen och hade somnat in lugnt.

Vila i frid tjejen, du har för alltid en plats bakom mina högtalare!